make me move like a freak
Hej mina trogna läsare, jag är tillbaka. Haha nej. Luring. Lite uppdatering kan jag dock förgylla er dag med. Lever och mår bra, än så länge iaf. Idag steker det, är fan varmare än Afrika på LSD. Känner att jag inte har alltför mycket att bidra med för tillfället. Kan ingen på denna planet komma på något vettigt jag kan skriva om? Elina till exempel, ska du tvinga mig att uppdatera en gång om dagen kan du väl iaf dela med dig av lite inspirerande tankar. Vi kan ju kort och gott säga att några sådana existerar inte i mitt huvud. Speciellt inte i denna värme. De få hjärncellerna som är kvar smälter och rinner sakta ur näsan på mig. Japp, ni hörde. Älskar allergier, det är lagomt skönt att hela näsan kliar sönder. Fast jag kliar aldrig tillbaka. Det lovar jag. Det vore ju vidrigt. Och vidrig, det är ju definitivt inte jag. Är gullig, snäll och söt. Jättetrevlig också. Såg ni vad jag gjorde där? Jo, pimpade ut mig själv lite halvlagomt diskret. Tror ni någon nappar? ;);) Ohyeah, där kom flörtgubbarna också. Nu är det liksom kirrat och klart, folk kommer tälta på min framsida för att få en dejt med mig. Nej, nu tappade jag helt fokus på det här. Hejdåååå
ΓΛΝΛ
ΓΛΝΛ
I wish I could tie you up in my shoes
Cha, cha bloggen! Det här är jättekul, verkligen. Älskar att blogga. Finns inte bättre. Eller? Okej, egentligen gillar jag ju faktiskt att skriva här. Det är dock alltför sällan som jag har något vettigt att säga, eller något att säga överhuvudtaget. Som ni märker blir det mest ordbajs, fast det finns säkert någon som tänder på det också. Vad är nytt tänker ni.. (kanske inte). Jag vill säga "inte mycket" men det stämmer ju inte. Under min bloggkoma har jag ju faktiskt hunnit ta studenten!!!! WEOWEO osvosvosv. Trots en hel del tjurning (juste, det ni) så blev studentveckan riktigt fin! När allt kommer omkring är jag otroligt glad för att ha varit en del av den och jag ångrar inget (förutom den där sista ölen kanske.....). Nu har jag inte mycket att tillägga, om ni tror att detta inlägg betyder att jag fått blogglusten åter tror ni fel. Detta skrivs under tvång. www.elinatjohansson.blogg.se (kanske) tvingade mig. Blame her!
ΓΛΝΛ
There's a fire starting in my heart
Ibland blir jag äcklad av människors brist på respekt. Det är sådana dagar jag vill skalla de människorna. När detta inte är möjligt (jag är ju trots allt en väldigt fin person) får jag helt enkelt ta ut min ilska på disken. Inte för att jag gjort det än och inte för att det kommer hända alltför snart heller. Men jag ska. En vacker dag. Helst innan imorgon. Är det jobbigt att läsa mina superkorta meningar? Va? Va? VAAA? Jag behöver fan seriös hjälp. Överskottsenergi (OCH nej inte tillräckligt för att orka diska, glöm det) i massor, vad ska jag göra nu, vad ska jag göra nu, vad gör jag nuuuuu? Fast bloggen är ju rätt händig när det kommer till det. Här kan jag iaf ha en konversation med mig själv när ingen annan vill.......... Bloggen skrattar alltid åt mina skämt, kanske för att de är AWSÅM. Kompis försöker få mig att duscha, vilket äckel, vem gör sånt liksom? Usch. Gren försöker röva bort mig till Finland, vad vi ska göra där vågar jag inte ens fråga. Han sa att det involverade en bil och tre personer till. Jag är rädd. Therese är gullig ibland, speciellt när hon är naken, då är hon som finast. Annars är hon inte alls speciell, eller ja vad vet jag, inte som att jag sett henne med kläder på. Julia är hyfsat söt hon med, när hon sjunger gråter jag av lycka. Det är tårar av blod, men lycka likväl. Linn är ganska lång, nästan som världens längsta fjong! Där rimmade jag lite (NÄSTAN OKEJ). Sen har vi Anton, säger bara TOXIC BABY PILTRE (måste stava det så folk fattar, seriöst, många är fan inte smarta)! Hmm, det är alltså dessa människor jag borde konversera med istället för mig själv. Vad gör jag? Jo jag konverserar med mig själv ändå. Kan bero på att jag är rätt grym. Eller, jag är sjuhelsikes grym. Sååå, adore me, det är lugnt. Ni har min tillåtelse!
ΓΛΝΛ
Snälla bli min
Kärlek är allt bra förunderligt det. Vem kunde ana att det någonsin skulle bli så svårt? SPÄNNANDE, nu kommer alla tro att jag är mitt uppe i värsta trassliga kärleksförhållandet. Låt mig då lugna er, det är jag absolut inte! Det är bara denna spontana tankegång som ibland dyker upp. Ja, på tal om kärlek så fullkomligt älskar jag Veronica Maggios nya platta, precis som alla andra.
ΓΛΝΛ
dag sjutton - en ovanlig bild
Fullt normalt, verkligen!
Älskar att jag är sämst i världshistorien på att blogga.. men ärligt, jag har inte haft tiden eller orken. För er som ändå känner er bortglömda säger jag bara TOO BAD! Nej, men ni som fortfarande sitter med arslet i skolbänken vet att projektarbetet varit ett helvete utan dess like dom senaste veckorna och därav min avsaknad. Kan inte lova frekvent uppdatering från och med nu (även om projektarbetet är klappat och klart) eftersom jag börjat misstänka att jag är en aning hjärndöd. Nu tänker ni väl "äntligen, det var väl på tiden" och ja, det var det väl sannerligen! Nämen ha så kult på restaurangen eller så, jag ska iaf iväg och avnjuta en underbar BIIIOOO, usch och fy, jag ska gifta mig med en biograf, blir AV.
ΓΛΝΛ
dag sexton - en ful bild på dig själv
Dummaste jag hört, inte fan finns det fula bilder på mig, bullshit.
Ps. Jag har ansökt till högskola, duktigt va? Nu är man snart vuxen till och med.Ds.
Ps. Jag har ansökt till högskola, duktigt va? Nu är man snart vuxen till och med.Ds.
dag femton - en person som du vill vara med
Seriöst, vem vill inte umgås med den här bruden liksom?
dag fjorton - en bild som påminner om gamla tider
Gamla goa tider var det minsann!
Sometimes I want to quit this song
Jag lyser med min frånvaro här på bloggen. Nej, jag lyser faktiskt inte, inget pregnant-glow här inte, amen. Av vilken anledning kan ni då fråga er, jo jag är inte pregnant. Eller jaha, min frånvaro? Nej, det är av den ännu simplare anledningen att jag helt enkelt inte har tillgång till min egen dator där mina kära bilder vilar. Tillsvidare får ni nöja er med dessa hemskt poetiska ord varav majoritet bör skänka er värme och glädje.
Helgen är snart över. Och ja, jag inser att klockan är 23.13 på lördagkväll och att jag redan deklarerar helgens slut. Ärligt talat har jag nog sällan nått denna nivå av tristess, eller jo det har jag förstås, men det var bara alltför längesen för att jag ska kunna komma ihåg hur det kändes. Tror det är min tredje helg hemma nu i rad, man blir ju en aning less sig själv helt enkelt. Dagarna flyter på rätt trivsamt ändå, kvällarna desto trögare dock. Sällskapet ska man väl inte klaga på men majoriteten av familjen är i drömstadie under större delen av kvällskvisten så alltför mycket tillför de inte. Någon vaknade dock just till liv och började kasta kuddar i mitt ansikte. Och för att inte tala om försöka sabba för mig i Icy Towers, nä vetehut sådan oförskämdhet.
I dag har jag hunnit med att börja på argumenatationanalysen till svenskan som ska lämnas in måndag, ack så bedrövligt jobbigt. Eller egentligen började jag igår men insåg ganska tidigt att prestationsförmågan låg på minus. Kvällen till ära har jag även ägnat en timme åt boken "Hur man botar en fanatiker". En väldigt tänkvärd roman om jag får påstå det, vilket jag får. Intressant skulle jag också vilja lägga till, vilket jag just gjorde. I AM UNSTOPPABLE!! Nej, bara väldigt uttråkad.
Planerar inte att dra ut på ert lidande ytterligare men några få avslutande rader ska jag väl ändå kunna få klämma in. Snart är det över. Alldeles strax. Tänk er bara. Vilken fin tanke.
Helgen är snart över. Och ja, jag inser att klockan är 23.13 på lördagkväll och att jag redan deklarerar helgens slut. Ärligt talat har jag nog sällan nått denna nivå av tristess, eller jo det har jag förstås, men det var bara alltför längesen för att jag ska kunna komma ihåg hur det kändes. Tror det är min tredje helg hemma nu i rad, man blir ju en aning less sig själv helt enkelt. Dagarna flyter på rätt trivsamt ändå, kvällarna desto trögare dock. Sällskapet ska man väl inte klaga på men majoriteten av familjen är i drömstadie under större delen av kvällskvisten så alltför mycket tillför de inte. Någon vaknade dock just till liv och började kasta kuddar i mitt ansikte. Och för att inte tala om försöka sabba för mig i Icy Towers, nä vetehut sådan oförskämdhet.
I dag har jag hunnit med att börja på argumenatationanalysen till svenskan som ska lämnas in måndag, ack så bedrövligt jobbigt. Eller egentligen började jag igår men insåg ganska tidigt att prestationsförmågan låg på minus. Kvällen till ära har jag även ägnat en timme åt boken "Hur man botar en fanatiker". En väldigt tänkvärd roman om jag får påstå det, vilket jag får. Intressant skulle jag också vilja lägga till, vilket jag just gjorde. I AM UNSTOPPABLE!! Nej, bara väldigt uttråkad.
Planerar inte att dra ut på ert lidande ytterligare men några få avslutande rader ska jag väl ändå kunna få klämma in. Snart är det över. Alldeles strax. Tänk er bara. Vilken fin tanke.
ΓΛΝΛ
dag tretton - du och någon klasskompis
Snygga är vi iaf!
dag tolv - en bild på din vardag
En helt vanlig dag på ICA.....
dag elva - en person du kan berätta allt för
Kompis vet allt!
Boom, boom, boom
Trippelinlägg à la moi, inte illa pinkat. Nej jag måste erkänna att jag helt glömde bort att lägga in dagens bild igår, därav dubbla inlägg. Mer spännande än så var det inte.
Som svar på kommentarer så nej, för tillfället är simning inte ett alternativ, armrörelserna i sig gör att att musklerna inflammeras. Lätta vikter fungerar men dock gäller det bara vissa övningar. Som sagt ska jag få ett sprillans nytt program av min sjukgymnast där en del övningar fungerar med vikter. Poängen är att gradvis kunna öka vikten för att kunna göra musklerna tillräckligt starka för att klara av det vardagliga. Det lär dock ta sin tid innan de är tillräckligt återuppbyggda (om det ens är möjligt).
Ja, det var väl ungefär det jag ville säga. Borde nog krypa i säng snart, klockan närmar sig ju tidig morgon. Nämen, adios amigos, John Blund och jag har en del grejer att reda ut!
Som svar på kommentarer så nej, för tillfället är simning inte ett alternativ, armrörelserna i sig gör att att musklerna inflammeras. Lätta vikter fungerar men dock gäller det bara vissa övningar. Som sagt ska jag få ett sprillans nytt program av min sjukgymnast där en del övningar fungerar med vikter. Poängen är att gradvis kunna öka vikten för att kunna göra musklerna tillräckligt starka för att klara av det vardagliga. Det lär dock ta sin tid innan de är tillräckligt återuppbyggda (om det ens är möjligt).
Ja, det var väl ungefär det jag ville säga. Borde nog krypa i säng snart, klockan närmar sig ju tidig morgon. Nämen, adios amigos, John Blund och jag har en del grejer att reda ut!
dag tio - någon du tycker är väldigt snäll
Mamma min!
dag nio - en bild på någon i din släkt
Sötaste kusin Christina!
I'm beautiful in my way, cause god makes no mistakes
Jag vill förbereda er alla på ett ventilationsinlägg med en aning ilska och en enorm överdos av självömkan. Tycker så extremt synd om mig själv idag. Eller, i dag, som man tydligen ska stava det, bullshit. Ja, i alla fall så är det synd om mig, mer än vanligt. Förutom religionen, projektarbetet, matten, rättskunskapen och balen fick jag veta att jag aldrig någonsin igen kommer kunna idrotta som en "normal" person. Jag har nog gråtit sedan jag kom hem från vårdcentralen. För er som inte har alla kameler i kopplet kan jag ju förklara att efter att ha tränat volleyboll i åtta år och älskat varje sekund av det är det rätt hårt att få ett besked om att man aldrig kommer kunna spela igen. Som max kommer jag kunna spela en amatörturnering någon gång dock inte utan konsekvenser. Jag ger upp livet lite. Att gå från att vara så pass aktiv till.. ja, det här, usch. Det här är inte ens det värsta, bara en del i en härva av helveten. I och med detta kommer jag aldrig kunna leva ett fullt normalt liv. Dramatiskt va? Nej, men det är faktiskt sant. Jag planerade att ta ett sabbatsår efter gymnasiet och arbeta på ICA möjligtvis. Hade till och med börjat överväga hemtjänsten (ni som känner mig fattar hur stort det är). Nu då? Nej, det här är något som aldrig kan bli verklighet. Jag kommer aldrig kunna arbeta inom något område där lyft är inblandat. Det är inget som jag själv kommit fram till utan fick det sagt rakt ut "du kan bara arbeta vid ett skrivbord, tyvärr". Som ung har man inte riktigt den lyxen att välja så ett sabbatsår är rätt så utslutet för mig, känns ju jättebra. Det här är inte ens det värsta, vet ni vad det absolut värsta är? Det faktum att jag inte ens vet om jag kommer kunna bära mina egna barn. Även om barn inte är aktuellt förrän om ett bra tag så finns de i min framtid. Jag vill som alla andra kunna bära mitt framtida barn utan att gråta över smärtan men jag vet inte om jag någonsin kommer få den möjligheten. DET är det absolut värsta.
Efter jag skrivit klart ovanstående insåg jag att de flesta av er kanske inte riktigt vet vad det är för fel jag har (förutom de uppenbara då). Drar en liten genomgång för er så ni kan känna ännu mer sympati för mig. För drygt tre år sedan började jag känna av smärtor i min axel. Vi antog att det var en överansträngning och jag vilade en vecka. Smärtan avtog och jag återgick till att träna två gånger i veckan. Jag insåg ganska snart därefter att något var fel på riktigt eftersom smärtan återkom relativt snart. Jag besökte min första sjukgymnast som efter ett ultraljud konstaterade att jag hade en inflammation i axeln. Jag gick därifrån med alvedon och ett träningsprogram utformat efter min axels behov. Ett år passerade och sjukgymnastiken gav i princip ingenting, smärtan återstod, så jag la av med träningsprogrammet. Jag fann dock ett mönster, ju mer jag tränade desto mindre ont hade jag. I ett år till fortsatte jag träna i samma tempo som de andra och klarade det helt okej. Därefter gick det bara utför. Under det året hade jag bara känt av smärtan under längre uppehåll och efter säsongsavslutning. Det var det slut med. Sista året kom smärtan under alla slags uppehåll. Först under sportlov och liknande. Därefter mellan torsdags- och tisdagsträningarna. Sedan mellan tisdags- och onsdagsträningarna tills det eskalerade ännu mer och blev en konstant smärta. När jag talar om smärta menar jag inte att det gjorde lite ont hela tiden, jag menar en skärande smärta. Tänk er hur ett knivhugg i axeln skulle kännas, lite värre än så var det. Tillslut blev situationen ohållbar och jag la av helt med volleybollen. Under den perioden hann jag med en röntgen, en magnetröntgen, ett ortopedbesök, tre sjukgymnastikprogram och ett oändligt antal läkarbesök. Idag var mitt sista läkarbesök. Det är nu konstaterat att det inte finns något mer att göra utom att försöka återuppbygga musklerna så gott som det går, om jag ska ha en chans till ett drägligt liv. Jag har alltså i princip kronisk inflammation i mina axelmuskler + en överrörlighet som gör att jag har lätt för att dra axlarna (eller alla kroppsdelar för den delen) ur led. Minsta kraftansträngning och mina muskler inflammeras. Nu återstår att åter igen hitta ett träningsprogram som kanske fungerar i kombination med smärtstillande medicin. 18 år och beroende av smärtstillande, inte okej.
Nu kommer det finnas de som tycker jag överdriver allt, att jag är överkänslig. Ska ni vara såna vill jag inte ens veta. Tro vad ni vill men det här är så sant om det bara kan bli. Vem skulle välja ett sådant liv till sig själv? VEM skulle välja att leva med det här om det fanns ett val. Ingen, jag lovar er. Det märks kanske inte av alltför mycket i min vardag men hur många är det som ser mig ligga hemma i soffan och gråta för att jag inte ens orkar lyfta armen tillräckligt för att nå tvdosan? Man lär sig leva med smärtan, den är något lika konstant som ett andetag för mig.
Efter jag skrivit klart ovanstående insåg jag att de flesta av er kanske inte riktigt vet vad det är för fel jag har (förutom de uppenbara då). Drar en liten genomgång för er så ni kan känna ännu mer sympati för mig. För drygt tre år sedan började jag känna av smärtor i min axel. Vi antog att det var en överansträngning och jag vilade en vecka. Smärtan avtog och jag återgick till att träna två gånger i veckan. Jag insåg ganska snart därefter att något var fel på riktigt eftersom smärtan återkom relativt snart. Jag besökte min första sjukgymnast som efter ett ultraljud konstaterade att jag hade en inflammation i axeln. Jag gick därifrån med alvedon och ett träningsprogram utformat efter min axels behov. Ett år passerade och sjukgymnastiken gav i princip ingenting, smärtan återstod, så jag la av med träningsprogrammet. Jag fann dock ett mönster, ju mer jag tränade desto mindre ont hade jag. I ett år till fortsatte jag träna i samma tempo som de andra och klarade det helt okej. Därefter gick det bara utför. Under det året hade jag bara känt av smärtan under längre uppehåll och efter säsongsavslutning. Det var det slut med. Sista året kom smärtan under alla slags uppehåll. Först under sportlov och liknande. Därefter mellan torsdags- och tisdagsträningarna. Sedan mellan tisdags- och onsdagsträningarna tills det eskalerade ännu mer och blev en konstant smärta. När jag talar om smärta menar jag inte att det gjorde lite ont hela tiden, jag menar en skärande smärta. Tänk er hur ett knivhugg i axeln skulle kännas, lite värre än så var det. Tillslut blev situationen ohållbar och jag la av helt med volleybollen. Under den perioden hann jag med en röntgen, en magnetröntgen, ett ortopedbesök, tre sjukgymnastikprogram och ett oändligt antal läkarbesök. Idag var mitt sista läkarbesök. Det är nu konstaterat att det inte finns något mer att göra utom att försöka återuppbygga musklerna så gott som det går, om jag ska ha en chans till ett drägligt liv. Jag har alltså i princip kronisk inflammation i mina axelmuskler + en överrörlighet som gör att jag har lätt för att dra axlarna (eller alla kroppsdelar för den delen) ur led. Minsta kraftansträngning och mina muskler inflammeras. Nu återstår att åter igen hitta ett träningsprogram som kanske fungerar i kombination med smärtstillande medicin. 18 år och beroende av smärtstillande, inte okej.
Nu kommer det finnas de som tycker jag överdriver allt, att jag är överkänslig. Ska ni vara såna vill jag inte ens veta. Tro vad ni vill men det här är så sant om det bara kan bli. Vem skulle välja ett sådant liv till sig själv? VEM skulle välja att leva med det här om det fanns ett val. Ingen, jag lovar er. Det märks kanske inte av alltför mycket i min vardag men hur många är det som ser mig ligga hemma i soffan och gråta för att jag inte ens orkar lyfta armen tillräckligt för att nå tvdosan? Man lär sig leva med smärtan, den är något lika konstant som ett andetag för mig.
Till alla er som tog er igenom all text, good for you! Ni är säkert riktigt less nu, men hey, jag varnade er faktiskt. Tänkte avsluta med att säga att idag tycker jag synd om mig, vilket är okej. Just idag ska jag tycka hur synd som helst om mig själv, vältra mig i sorg och bara dränka allt i självömkan. Imorgon återgår jag till verkligheten. Inget mer stackars mig, bara ta en dag i taget.
ΓΛΝΛ
dag åtta - en person som du saknar
Den här bruden stekte i Thailand alldeles för länge!
dag sju - en bild som du aldrig lagt upp
Vi är nyktra.
dag sex - en bild på du och en vän du inte varit med på länge
Det var alltför längesen jag träffade den här bruden!
dag fem - en gammal bild på dig själv
Här blev jag gjord. (OCH NEJ JAG VET INTE HUR FAN MAN VÄNDER BILDEN)
Så här stor var jag när jag kom ut (nääästaaaan iaf)
Så här stor var jag när jag fyllde ett år.
Kanske är jag tre år här. Tep. Kanske. Beror på. Kanske inte.
Fyra, fem år har jag väl nått här.
Inte igår iaf, men kanske är jag 13, 14 år?
Här är jag då 15 år, definitivt. Man glömmer inte en sådan lugg.
Hela 16 år här. Stooortjejen.
Den här slänger jag bara in för att jag är snygg.
Innan ni stör ihjäl er på mig, JA, jag såg att det stod EN gammal bild på dig själv. But I am too damn sexy för att inte dela med mig av dessa. Enjoy.
PS. Dagens våta drömmar går till Sofie, bara för att hon är gulligast. DS.
