laniis

- Och med dessa sista ord vill jag bara säga: Ha en riktigt trevlig sommar!

Jublen började ta fart och alla verkade uppspelta. Den lilla vita kyrkan rörde sig nästan då eleverna satte fart mot utgången. Dörren öppnades med en smäll och jag andades in den ljuva doften av sommar. En svag bris blåste till i mitt blonda lockiga hår. Äntligen sommarlov. Men sedan slog tanken mig. Det här var sista gången klassen var samlad. Till hösten skulle vi alla spridas runt om i landet och kanske aldrig träffas igen. Tänk att tre år hade passerat så fort. Det som hade kännts som en evighet var nu över. Medan jag stod där och tänkte på allt vi varit med om kom Matilda och resten av flickorna och kramades.

- Hej babe varför så ledsen, det är ju dagen vi alla längtat efter !

- Aa, jo, visst Matilda, dagen vi alla längtat efter. sa jag lite avlägset.

- Sluta se så dyster ut nu ! sa Madelene och kramade min hand.

- Men är ni inte ens ledsna över att vår klass ska splittras? sa jag med gråten i halsen.

- Jo det är väl klart, men man kan inte alltid blicka tillbaka, tänk dig hur mycket underbart vi har framför oss. Se det inte som slutet utan början på något nytt.

- Du har rätt ikväll ska vi bara glömma allt och ha kul ! sa jag med ett litet leende på läpparna.

- Nathalie! Nathalie! Kom hit så får vi ta lite kort!

Det var mamma. Hon hade varit uppspelt hela veckan. Detta var ju den stora dagen. Dagen hennes lilla flicka blev stor.

- Här ställ dig bredvid mormor nu. Precis. Och så ler ni!

Mormor gav mig en kram, gav mig ett kuvert och sa:

- Det är inte mycket, men jag hoppas att du använder det bra, du ska ju trots allt flytta och jag tänkte bara ge dig ett startkapital.

- Tack mormor, du är bäst!

Inne i kuvertet låg 2000kr och jag tänkte bara på alla kläder och smycken jag kunde köpa för pengarna. Men jag hejdade mig. Dessa pengar var ju till min lägenhet, antingen skulle jag sätta in dem i mitt sparkonto eller så skulle jag investera de i en liten tv kanske.

- Hej gumman! Oj vad stor du blivit, det känns som om det var igår du kröp omkring på alla fyra.

- Haha tack pappa men det var faktiskt ett tag sedan. sa jag och kramade om honom.

- Hej Göran. sa mamma artigt.

- Hej på dig själv Karin.

Stämningen var lite stel tills mormor bröt tystnaden och sa:

- Okej Nathalie, nu ska vi gå in och titta på din bror, klarar du dig?

- Ja, vi ska ju ändå gå ner till folketshus och ta kort och sådant.

- Okej ha det så bra så ses vi sen!

- Visst hej då! sa jag och började gå mot samlingsplatsen.

På vägen hann Susanna ifatt mig och kramade mig.

- Jag kommer sakna dig så gumman min. sa hon mellan snyftningarna.

- Jag kommer sakna dig med älskling. sa jag medan en tår rullade ner för min kind.

- Tänk det har varit vi i 10 år nu.

- Sen förskolan, det är bara för sorgligt att vi nu ska splittras.

- Hur ska jag klara mig utan min Nättie?

- Och hur ska jag klara mig utan min Sännie?

Vi stod där en lång stund och bara kramades. Vi behövde inte säga något mer. Vi visste redan vad den andra tänkte.

- Hey brudar! Stå inte här och gråt kom nu ska vi ha den bästa dagen i våra liv!

Jag skrattade till och torkade bort tårarna.

- Okej Totte, jag är på!

- Bra där Nettan! sa han och la en arm om mig.

Tillsammans med Totte, Henke, Jojje, Pelle och Johan gick vi in till de andra. Hela salen var fylld med gråtande flickor och och pojkar som försökte hålla minen uppe. Jag kan inte påstå att de lyckades precis, man såg att de också var omtumlade av att vi faktiskt skulle splittras.

- Öhm, öhm, kan jag få er uppmärksamhet!

Det var rektor Kjell Lundqvist som stod på scenen och försökte harkla fram ett tal.

- Okej kära elever, idag är den dagen ni tar era första kliv ut mot vuxenvärlden. Till hösten börjar ni gymnasiet och då börjar de riktiga allvaret. Om ni tyckte det här åren var jobbiga så säger jag bara, det blir värre! Hahaha, nej men för att gå tillbaka till allvaret hoppas jag att ni alla skärper er och tar tag i det här nu. Detta kan vara avgörande för er framtid.

Kjell steg ner från scenen och alla började applådera. Sedan gick Maria upp och sa:

- Nu kan alla sätta sig ned och så kommer maten serveras.

Ljudet av stolar som drogs ut och in ilade i mina öron. Men jag var som bedövad. Jag tittade mig runt omkring vid mitt bord. Alla skrattade och var glada, var det verkligen bara jag som insett allvaret i det hela? Jag rycktes hastigt ur mina tankar då jag hörde någon nämna mitt namn.

- Du då Nettan?

- Eh va, vad sa du?

- Vad ska du göra i sommar? sa Victoria och log.

- Nej det blir nog att va kvar här i Gustavsberg, kanske tar en sväng ner till stugan, det var längesedan.

- Men hatade du inte att va i stugan?

- Ja, men det är kanske sista gången jag får chansen, pappa funderar på att sälja den.

- Är det på grund av skilsmässan?

- Ja, pappas nya tjej är ingen människa som tycker om att vara ute och sådant.

- Är det den där snobbiga göteborgskan? frågade Pelle.

- Jo det är det. Hon insisterar på att vi ska sälja den och köpa en bil eller något istället.

- Jaha, och din pappa håller med? Älskade han inte den där gamla stugan?

- Jo, men hon kommer ju hela tiden med argument som: Det är ändå ingen som är där nu. Är det inte bättre att köpa något vi i alla fall har användning för? Och ni vet ju hur min pappa är, han tänker aldrig på sig själv och unnar sig knappt något bara för att hon vill ha något bättre. Då mamma och han var tillsammans var de alltid som lyckligast vid stugan.

- Ja så kan det väl vara, sorgligt det där med dina föräldrar, har alltid sett dem som perfekta för varandra.

- Ja kanske det. Kanske det.

Även fast det var långt ifrån sanningen. Jag hade hört de bråka ofta då de trodde att jag sov eller inte hörde. Trots att allt var pappas fel ville jag inte riktigt inse det. Jag tyckte mamma var lite väl trångsynt. Han hade tydligen varit tillsammans med en tjej på fyllan. Och sedan hade mamma fått reda på det och ansökt om skilsmässa. Och den där tjejen han var otrogen med var ingen mindre än hans nya brutta Sandra. Jag förstod inte hur han kunde va tillsammans med en tjej som henne. Hon var inte alls lik mamma, och allt hon gjorde var att klaga på allt och alla. Hon kallade mig alltid en ouppfostrad snorunge och pappa tyckte att jag fick skylla mig själv. Att om jag slutade hålla på som jag gjorde skulle hon sluta kalla mig sådana saker. Jag älskade min pappa, så klart jag gjorde, men som det gamla ordspråket lyder "kärleken är blind" stämmde nästan skrämmande bra in på honom. Förrätten hade nu börjat serveras det var fläskfilé och den var riktigt god. Under maten försökte alla sitt bästa för att hålla humöret uppe, vissa misslyckades och andra såg helt och hållet oberörda ut. Till sist var det dags att säga farväl. Sista gången var vi samlade alla tillsammans. Tårar flödade och sminket rann som floder på flickorna. Pojkarna såg inte helt oberörda ut heller, jag skymtade några tårar men de hann snabbt torka upp dem. Sedan efter en halvtimmes kramande skiljdes vi åt.

Klockan var elva då jag vaknade. Jag kunde känna lukten av plättarna och rusade ner för trappen. Den knarrade så där välkomnande som alltid och jag kände rent av att det skulle bli en bra dag. Inne i det så kallade köket var pappa i full gång med att laga hans fantastiskt goda plättar. De var nära på himelska, aldrig hade jag ätit så goda.

- God morgon Nettan! Vad sägs om en av mina delikata plättar? sa pappa med ett brett leende.

- Inget fel på ditt självförtroende inte haha! Ja jag tar gärna en.

- Vad säger man? sa han och blinkade med ögonen.

- Snälla söta pappa kan jag få en av dina delikata plättar? sa jag lite retfullt.

- Ja det kan du gumman min.

Mmm plättarna var till och med godare än jag kommit ihåg. Jag tittade ut genom fönstret, havet glimmade och solen sken på det och bildade tusentals strålar på vattenytan. Det såg ut att bli en underbar dag. Efter den utsökta frukosten hoppade jag snabbt in i bikinin och började promenera ner mot kiosken för att köpa mineralvatten och en bra skvallertidning. Då jag klev in i den minimala affären kom ett gäng ungar rusande mot utgången och jag tog ett snabbt kliv åt sidan för att slippa krocken.

- Man får va lite försiktig, du vet ju säkert hur barn kan vara. sa en manlig röst bakom mig.

Jag vände mig sakta om och där stod en kille med ett leende jag aldrig sett maken till. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde honom så speciell. Kanske var det hans gyllenbruna hår? Eller möjligtvis hans himmelsblå och djupa ögon? Nej, var det hans gudomliga leende? Jag tror det var en kombination av allt detta som gjorde honom så speciell.

- Ja, man har väl varit med ett tag, sa jag lite nervöst.

- Jag heter Erik förresten.

- Nathalie, sa jag och log.

- Fint namn, sa han och visade en vit tandrad.

- Tack du med, sa jag och kände genast hur mina kinder blossade upp och tog en rödaktig färg.

- Men jag måste nog återgå till jobbet, men hoppas vi ses igen!

- Visst, det gör vi säkert.

Efter att ha köpt det jag egentligen kom hit för gick jag ut ur affären. Det var så att vi hade stugan vid en camping och jag tyckte bättre om att vara där än sitta i stugan, chansen att träffa någon intressant var större. Jag gick ner till stranden, la ut min hannduk, öppnade tidningen och började läsa. Jag kan inte påstå att jag uppfattade ett enda ord av det som stod. Mina tankar var helt hos Erik. Hur kom det sig att jag aldrig träffat honom förut? Fast jag hade inte varit här på några år så han kanske hade börjat någon gång då. Jag hoppades innerligt på att jag redan skulle få träffa honom ikväll. Det var fest borta på Höjden och alla skulle visst dit. Efter ett tag av solande och tänkande på Erik hörde jag en välbekant röst säga mitt namn. Vågade jag öppna ögonen?

- Nettan sover du?

Till slut var jag faktiskt tvungen att öppna ögonen.

- Ehm, nej jag är vaken.

Framför mig stod Kalle. Med hans bruna ostyrliga lockar och hans dimmgrå ögon stod han och tittade ner på mig.

- Kommer du ihåg mig? Kalle, vi träffades för några sommrar sen! sa han och log.

Visst kom jag ihåg honom, och jag måste erkänna att han såg precis likadan ut som för fyra år sedan. Kalle hade nog varit min enda vän här genom tiderna. Och efter jag fått träffa alla han kände, vilket han påstodd verkligen var alla, vågade jag inte skaffa fler kompisar. Hela sommaren blev ett fiasko, jag ägnade de soliga dagarna med att gräva i sanden och de dagar det regnade, då jag vanligtvis åkte in till stan och handlade, satt vi i hans husvagn och läste serietidningar. Efter den sommaren vägrade jag åka tillbaka hit. Då spenderade jag hellre tiden med mina vänner. Det var den värsta sommaren någonsin. Självklart hade jag inte berättat det för Kalle, han verkade inte ens ana något.

- Jo visst kommer jag ihåg dig, sa jag med ett påklistrat leende.

- Har du hört om festen på Höjden?

- Jo det har jag.

- Ska du dit då? sa han.

- Nja vi får se, om jag har lust, svarade jag och genast insåg jag vad han skulle säga härnäst.

- Klart du har lust, inga protester du ska med! Jag kommer förbi din stuga kring nio så tar vi sällskap.

- Ehm okej visst. Men nu ska jag gå tillbaka och äta något.

- Okej gör så, vi vill ju inte att du ska svälta haha, ses ikväll!

- Ja ses ikväll, mummlade jag fram och jag förstod att dagen inte alls skulle bli så lyckad som jag känt.

Då jag kom hem tog jag en dusch, åt min favorit mat. Fiskpinnar och potatismos. Jag gick sedan till min garderob och försöke välja ut kläder. Med lite tur skulle kanske Erik vara där. Efter en lång tids velande fram och tillbaka bestämde jag mig för den röda Marilyn Monroe inspirerade klänningen. Den satt riktigt snyggt just ikväll. Hoppas bara nu Erik kommer. Det var ju trots allt för hans skull jag klädde upp mig. Inte var det då för Kalles skull, han skulle säkert komma i sina gröna shorts och den där oranga tröjan med Star Wars eller något sådant på. Dörren öppnades och så hörde jag Kalle ropa:

- Netten! Netten! Skynda dig vi måste va där i tid!

- Jag kommer, jag kommer! sa jag lite smått irriterad.

Kalle hade tydligen tänkt att vi skulle vara där prick nio. Han kunde inte ha varit med på många sådana fester. Alla visste att man kom i alla fall en halvtimme senare än utsatt tid, men jag hade inte orken att tjafsa med honom om det så tio i nio började vi gå. Trots att mitt humör inte var på topp försökte jag hålla masken.

- Visst kommer det här bli den bästa kvällen på länge Nettan?

- Mjo, är verkligen taggad, sa jag ironsikt. Men det märkte han inte.

- Jag visste det ! sa han och såg stolt ut.

Det syntes att han trodde exakt på mina ord. Ibland tyckte jag faktiskt synd om honom. Men jag var samtidigt lite avundsjuk på honom. Han behövde aldrig tänka på något, han var bara sig själv. Tyvärr har jag inte det modet utan är mest som alla andra. Jag hängde med "innegänget" men det var nog bara för att jag kännt de där tjejerna en evighet. Och jag kunde inte släppa taget om dem. Så många gånger de funnits där för mig, jag älskar verkligen de där flickorna! Då vi äntligen kom fram såg jag att vi faktiskt inte var först. Det kanske var ett tjugotal personer där. Men ingen Erik syntes till. Aja, det skulle väl komma fler senare, klockan var ju trots allt bara nio.

- Öj, Nettan kom hit! det var Kalle som ville något.

- Ja vad är det? sa jag så trevligt jag kunde.

- Har du träffat Gurra? sa han och tittade på grabben framför honom.

- Nej hej, kul att träffas, sa jag.

Han var ganska lång, blont hår, gröna ögon, han var söt på något vis. Men inget alls i jämförelse med Erik. Det var verkligen något med denna killen jag gillade skarpt! Jag hörde Gurra och Kalle prata men jag lyssnade inte. Jag blickade över Höjden igen, men inte ett spår av Erik. Klockan var elva då jag insåg att det var lönlöst att fortsätta hoppas. Han skulle inte komma. Jag kände hur besvikelsen sköljdes över mig som om någon hällt en hink med iskallt vatten på mig. Hur kunde man gilla någon så mycket utan att egentligen ens pratat med honom? Det bästa jag kunde göra var att försöka gå vidare. Bara glömma att jag träffade honom. Jag gick bort från festen och satte mig på en bänk. Nu kunde jag förstå varför det kallades Höjden. Under mig kunde jag skåda alla möjliga träd och jag kunde se stugorna som låg på rad bedvid varandra. Jag såg havet också, det såg så nära ut men det var väldigt långt bort, flera kilometer. Solen stod lägre än vanligt och den doppade sina strålar i det mörkblå vattnet. Allt var fantastiskt vackert. Det såg precis ut som taget ur en saga. Jag blundade och tänkte mig Erik bredvid. Hur underbart hade inte det varit? Det fanns så mycket jag ville fråga, men kanske aldrig skulle få tillfälle. Jag kom ihåg precis hur han såg ut. Men vem lurade jag? En så snäll och charmig kille som han måste ju ha en tjej, det var kanske därför han inte kommit ikväll. Kanske han och den där tjejen satt och myste framför en film just i denna stund? Jag kunde inte hjäpa att känna en viss avundsjuka.

- Nathalie? sa en röst bakom mig.

Jag vände mig om. Och där stod han.

- Hej Erik, stammade jag fram. Hoppas han inte märkte att jag just suttit och tänkt på honom.

- Hur är det egentligen?

- Jo det är väl bra, hurså?

- Du gråter ju, är det säkert att du är okej? han såg bekymrad ut.

Jag som inte ens märkt det.

- Ehm, jo, det var inget, en struntsak bara, sa jag och log.

- Okej, får jag slå mig ned? han tittade på bänken.

- Ja självklart.

Vi satt tysta en stund. Och bara njöt av utsikten.

- Vänta vänd dig om, sa han.

Jag vände mig om, och med en hand lätt som en fjäder smekte han min kind och torkade bort tårarna, och så log han.

- Så där.

- Tack, sa jag och besvarade hans leende.

Jag tittade ut över landskapet en gång till och sedan tittade jag på Erik. Jag ville verkligen minnas det här ögonblicket.

- Att det är vackert? sa jag.

- Ja, det är det verkligen underbart, svarade han.

Kunde det verkligen vara sant? Jag fick verkligen behärska mig från att nypa mig själv i armen.

- Erik, baby! Kom hit älskling! ropade en flickröst en bit ifrån oss.

Jag tittade bara frågande på honom och väntade otåligt på ett svar.

- Förlåt Nathalie, jag borde ha berättat om Sanna, men jag tyckte det inte fanns något bra tillfälle.

- Eriiiiiiiiik, Eriiiiiiiiiiiiiiiiiiik kom hit nu! sluddrade hon fram.

- Ursäkta mig, jag måste gå och ta hand om min fulla flickvän, vi ses. Ja jag kommer Sanna!

Och sedan gick han. Jag som trodde det kunde bli något. Hur dum får man bli? Klart han hade tjej, det var bara patetiska flickdrömmar. Och dessutom var han alldeles för bra för mig. Nej jag måste gå vidare. Jag kände hur tårarna åter trängde sig ut och jag lät dem bara rinna. Jag skulle gråta ut den här gången, sen skulle jag aldrig gråta över honom igen.

- Aaaooohhh!

Trots att klockan redan var tolv var jag trött. Jag gick fram till spegeln och tittade på den speglade figuren. Jag såg en flicka med oordnade blonda lockar, ljusbruna ögon och en röd liten näsa. Hon såg alldeles förskräcklig ut, som om hon inte sovit på flera dagar. Detta var jag. Det hade gått en vecka sedan incidenten med Erik och Sanna. Jag lovade mig själv att inte gråta något mer och på sätt och vis hade jag lyckats. Jag hade aldrig gråtit medvetet, utan kunde på morgonen vakna med svullna kinder och röda ögon, först trodde jag att jag bara dragit på mig en förkylning tills jag en natt vaknade upp och tårarna bara sprutade. Jag vet inte alls hur det kom sig men så var det i alla fall. Med en suck tog jag på mig den ljusgula klänningen med knytet i midjan, på med de vita leggingsen och de vita blommiga ballerinaskorna. Jag satte upp luggen i den klassiska bulan och sprejade upp lockarna. Snabbt la jag på lite mascara foundation och lite ögonskugga, ett sprut från J-Lo parfymen sedan var jag klar. Dags att gå till affären. Jag klädde fortfarande upp mig, men bara så han skulle få se mig från mina bästa sidor så han visste vad han gick miste om.

- Oj vad du klätt upp dig då, har du hittat ett ragg i kiskon eller haha? skrattade pappa.

Jag fnös bara åt honom.

- Fnys inte åt din pappa då där! sa Sandra barskt.

- Jag skojade? Får man inte göra det heller längre? sa jag surt tillbaka.
- Tala inte till mig med den tonen!

- Vi gör det lättast för oss båda, jag talar inte med dig och du talar inte med mig, på så sätt slipper vi höra ditt gnäll för ett tag.

Sedan gick jag ut genom dörren och smällde igen den. Jag hade aldrig tolererat människor som trodde att de var bättre än alla andra. Och speciellt de som inte var det! Nej de gick mig bara på nerverna. Medan jag gick där på den smala grusvägen kom jag ihåg att jag inte sett till Erik i affären på ett tag. Bara han inte hade slutat. Jag visste att det aldrig skulle kunna bli något mellan oss men jag ville ha chansen att i alla fall vila ögonen på honom. Detta var ju trots allt den sista sommaren här. Ja pappa hade bestämt sig, efter säsongen skulle vi sälja. Så på senare dagar hade Sandra gått omkring med ett leende på läpparna, det vill säga tills jag kom i närheten.

- Pling, plong!

Jag gick längst in där mjölken stod och stoppade 2 liter lättmjölk, ett yogurt paket, en creme fresh och två paket vispgrädde i den lilla röda korgen. Jag gick sedan vidare till brödhyllan och plockade på mig ett paket franska och en grovlimpa.

- Ehm, hej, sa någon bakom mig.

- Hej Erik.

- Hur är det med dig?

- Jo det fungerar själv då?

- Man lever ju, svarade han, som om det inte var självklart.

- Okej bra.

- Du är inte sur va?

- För vad? Det hände ju aldrig något mellan oss så jag har ingen anledning, svarade jag lugnt.

- Det är ju sant, men..

- Ursäkta men jag har lite bråttom hejs!

- Okej vi ses.

- Mm visst, svarade jag bara kyligt tillbaka.

Då jag betalat och var på väg hem började jag nästan ångrat att jag varit så kall. Egentligen var det ju sant. Vi hade inte gjort något, vi kände inte ens varandra. Men han hade gjort ett intryck av att han ville något, han hade vilselett mig och jag kunde inte bara låta det hända igen. Nej det bästa var nog bara att hålla avstånd, trots att han hade sett ärligt ledsen ut då jag lämnat honom.

Veckorna rusade bara förbi, plötligt hade halva min vistelse här gått. Veckorna hade varit helt händelsolösa. Vissa dagar hade Kalle kommit förbi och andra hade jag bara legat utanför den lilla timmerstugan och läst någon kärleksroman. Jag hade ännu inte glömt Erik. Hans underbara sätt hade ekrats fast i mitt minne och det var omöjligt att inte önska det omöjliga. Jag hade hört att det gick att leva på bara hoppet, men jag bad innerligt att jag skulle få ett tecken om att jag inte behövde leva på det. Ofta satt jag vid mitt lilla vindfönster och tittade ut på världen. Jag var bara en mikrodel av den. Jag började tänka på barnen i Afrika. De flesta dog innan de uppnåt 20 års ålder av aids eller av svält. Växthuseffekten kom också upp i mina tankar. Om några år skulle världen förändras. Sverige skulle bli den nya franska rivieran där folk dött av värmeslag året tidigare. Polarisen skulle smälta och översvämma stora delar av världen. Allt detta var skrämmande och jag som hade grinat åt att jag inte fått en kille jag ville. Jag skämdes nästan över mig själv. Nej jag skulle skräpa mig nu. Jag bytte om till lite myskläder och promenerade sedan ner till stranden. Jag gick in i kiosken och köpte en flaska vatten då jag hörde en välbekant röst framför mig. Jag tittade upp och där stod han, Erik.

- Eh hej Nathalie. sa han lite ansträngt.

- Hej Erik, sa jag och log.

- Hur är det?

- Det är faktiskt riktigt bra, svarade jag helt ärligt.

- Vad bra då, sa han och log lite försiktigt.

- Hur är det själv då?

- Ja jag vet inte riktigt.

- Vad har hänt?

- Jag skämms verkligen över hur jag beteede mig mot dig.

- Men du det är lug...

- Nej det är det inte. Snälla låt mig förklara.

- Okej visst jag lyssnar.

- Efter kvällen på Höjden så snackade jag med Sanna. Jag talade om för henne att vi inte kunde fortsätta ha det så här. Jag följde mest med henne till Höjden för att jag visste att hon skulle dricka och jag kände ett ansvar av att jag måste ta hand om henne. Vi har varit tillsammans sen sjuan, det är en lång tid. Men vi har aldrig haft det så bra som första året, sen har det bara gått utför. Men efter att man varit tillsammans med någon så länge känns tanken på ensamhet nästan skrämmande. Man har varit beroende av en person så länge att man inte vet vad man ska ta sig till om man måste börja om på nytt. Jag har inte dejtat sen sjuan, det var längesedan, jag vet inte ens hur det går till nuförtiden. Men det jag egentligen ville tala om är att vi gjort slut. Jag har inte kunnat sluta tänka på dig sen dagen vi träffades i affären för första gången. Och det kändes otroligt dumt att vara tillsammans med någon och sen tänka på en annan. Så kan du förlåta mig för mitt ruskigt dåliga sätt att bete mig på?

- Oja, sa jag och samtidigt drog jag honom närmare jag pussade honom lätt på munnen.

Äntligen, jag som längtat så länge efter den här stunden. Jag hade aldrig tappat hoppet, och det var jag otroligt glad över nu. Det är sant, drömmar kan gå i uppfyllelse !

/L