Don't look back in anger I heard them say
Idag är jag så fruktansvärt arg. Arg över att behandlas som ett barn trots mina snart 19 år. Är det något som riktigt går mig på nerverna så är det just det här, att bli bemött som om jag inte hade en enda hjärncell i hjärnkontoret. Det är så oerhört respektlöst.
Känner hur det enda som verkligen bara är mitt försvinner ifrån mig, nämligen mig själv. Det har kommit till den gräns att det nästan är för krävande att stå på sig, det tar för mycket energi helt enkelt utan att vara värt det. Hur mycket jag än försöker och hur mycket jag än kämpar för det jag står för så slås det alltid ner. Att jag som ung faktiskt kan ha rätt finns inte på världskartan, nej, äldre vet bäst, punkt. Det känns som jag återigen är fem år och mamma använder uttrycket "för att jag säger så" som svar på allt. En diskussion? Nej, nej, mamma bara vet att det är så.
Visst beter jag mig som ett barn till och från men om att boka mina egna tandläkartider innebar mer respekt för mig som vuxen individ skulle jag definitivt göra det. Sanningen är dock att oavsett hur mycket ansvar jag än tar på mig kommer jag aldrig få den respekten. Jag är ung och dum, punkt. Det bara är så, finns inget att göra åt, kom tillbaka om några år.
Nej, helt ärligt är jag nästan lika mycket arg som ledsen. Ledsen över hur litet förtroendet är för mig. Inte ens en gnutta förtroende för att jag ska klara av att fatta ett relativt enkelt beslut. Lära mig genom att göra misstag? Kommer inte på frågan, här får det minsann inte göras misstag, vilken skam det skulle vara!
Jag längtar till min lägenhet. Extremt mycket. Längtar till det stället där jag inte behöver stå till svars för mig själv. Till den plats där det räcker med att bara vara jag. Där jag får vara ung och dum ifred. Allt det här ger mig en enormt irriterande huvudvärk. Behöver sova. Slippa alla bekymmer under några timmar.
ΓΛΝΛ
Kommentarer
Trackback
