I'm beautiful in my way, cause god makes no mistakes
Jag vill förbereda er alla på ett ventilationsinlägg med en aning ilska och en enorm överdos av självömkan. Tycker så extremt synd om mig själv idag. Eller, i dag, som man tydligen ska stava det, bullshit. Ja, i alla fall så är det synd om mig, mer än vanligt. Förutom religionen, projektarbetet, matten, rättskunskapen och balen fick jag veta att jag aldrig någonsin igen kommer kunna idrotta som en "normal" person. Jag har nog gråtit sedan jag kom hem från vårdcentralen. För er som inte har alla kameler i kopplet kan jag ju förklara att efter att ha tränat volleyboll i åtta år och älskat varje sekund av det är det rätt hårt att få ett besked om att man aldrig kommer kunna spela igen. Som max kommer jag kunna spela en amatörturnering någon gång dock inte utan konsekvenser. Jag ger upp livet lite. Att gå från att vara så pass aktiv till.. ja, det här, usch. Det här är inte ens det värsta, bara en del i en härva av helveten. I och med detta kommer jag aldrig kunna leva ett fullt normalt liv. Dramatiskt va? Nej, men det är faktiskt sant. Jag planerade att ta ett sabbatsår efter gymnasiet och arbeta på ICA möjligtvis. Hade till och med börjat överväga hemtjänsten (ni som känner mig fattar hur stort det är). Nu då? Nej, det här är något som aldrig kan bli verklighet. Jag kommer aldrig kunna arbeta inom något område där lyft är inblandat. Det är inget som jag själv kommit fram till utan fick det sagt rakt ut "du kan bara arbeta vid ett skrivbord, tyvärr". Som ung har man inte riktigt den lyxen att välja så ett sabbatsår är rätt så utslutet för mig, känns ju jättebra. Det här är inte ens det värsta, vet ni vad det absolut värsta är? Det faktum att jag inte ens vet om jag kommer kunna bära mina egna barn. Även om barn inte är aktuellt förrän om ett bra tag så finns de i min framtid. Jag vill som alla andra kunna bära mitt framtida barn utan att gråta över smärtan men jag vet inte om jag någonsin kommer få den möjligheten. DET är det absolut värsta.
Efter jag skrivit klart ovanstående insåg jag att de flesta av er kanske inte riktigt vet vad det är för fel jag har (förutom de uppenbara då). Drar en liten genomgång för er så ni kan känna ännu mer sympati för mig. För drygt tre år sedan började jag känna av smärtor i min axel. Vi antog att det var en överansträngning och jag vilade en vecka. Smärtan avtog och jag återgick till att träna två gånger i veckan. Jag insåg ganska snart därefter att något var fel på riktigt eftersom smärtan återkom relativt snart. Jag besökte min första sjukgymnast som efter ett ultraljud konstaterade att jag hade en inflammation i axeln. Jag gick därifrån med alvedon och ett träningsprogram utformat efter min axels behov. Ett år passerade och sjukgymnastiken gav i princip ingenting, smärtan återstod, så jag la av med träningsprogrammet. Jag fann dock ett mönster, ju mer jag tränade desto mindre ont hade jag. I ett år till fortsatte jag träna i samma tempo som de andra och klarade det helt okej. Därefter gick det bara utför. Under det året hade jag bara känt av smärtan under längre uppehåll och efter säsongsavslutning. Det var det slut med. Sista året kom smärtan under alla slags uppehåll. Först under sportlov och liknande. Därefter mellan torsdags- och tisdagsträningarna. Sedan mellan tisdags- och onsdagsträningarna tills det eskalerade ännu mer och blev en konstant smärta. När jag talar om smärta menar jag inte att det gjorde lite ont hela tiden, jag menar en skärande smärta. Tänk er hur ett knivhugg i axeln skulle kännas, lite värre än så var det. Tillslut blev situationen ohållbar och jag la av helt med volleybollen. Under den perioden hann jag med en röntgen, en magnetröntgen, ett ortopedbesök, tre sjukgymnastikprogram och ett oändligt antal läkarbesök. Idag var mitt sista läkarbesök. Det är nu konstaterat att det inte finns något mer att göra utom att försöka återuppbygga musklerna så gott som det går, om jag ska ha en chans till ett drägligt liv. Jag har alltså i princip kronisk inflammation i mina axelmuskler + en överrörlighet som gör att jag har lätt för att dra axlarna (eller alla kroppsdelar för den delen) ur led. Minsta kraftansträngning och mina muskler inflammeras. Nu återstår att åter igen hitta ett träningsprogram som kanske fungerar i kombination med smärtstillande medicin. 18 år och beroende av smärtstillande, inte okej.
Nu kommer det finnas de som tycker jag överdriver allt, att jag är överkänslig. Ska ni vara såna vill jag inte ens veta. Tro vad ni vill men det här är så sant om det bara kan bli. Vem skulle välja ett sådant liv till sig själv? VEM skulle välja att leva med det här om det fanns ett val. Ingen, jag lovar er. Det märks kanske inte av alltför mycket i min vardag men hur många är det som ser mig ligga hemma i soffan och gråta för att jag inte ens orkar lyfta armen tillräckligt för att nå tvdosan? Man lär sig leva med smärtan, den är något lika konstant som ett andetag för mig.
Efter jag skrivit klart ovanstående insåg jag att de flesta av er kanske inte riktigt vet vad det är för fel jag har (förutom de uppenbara då). Drar en liten genomgång för er så ni kan känna ännu mer sympati för mig. För drygt tre år sedan började jag känna av smärtor i min axel. Vi antog att det var en överansträngning och jag vilade en vecka. Smärtan avtog och jag återgick till att träna två gånger i veckan. Jag insåg ganska snart därefter att något var fel på riktigt eftersom smärtan återkom relativt snart. Jag besökte min första sjukgymnast som efter ett ultraljud konstaterade att jag hade en inflammation i axeln. Jag gick därifrån med alvedon och ett träningsprogram utformat efter min axels behov. Ett år passerade och sjukgymnastiken gav i princip ingenting, smärtan återstod, så jag la av med träningsprogrammet. Jag fann dock ett mönster, ju mer jag tränade desto mindre ont hade jag. I ett år till fortsatte jag träna i samma tempo som de andra och klarade det helt okej. Därefter gick det bara utför. Under det året hade jag bara känt av smärtan under längre uppehåll och efter säsongsavslutning. Det var det slut med. Sista året kom smärtan under alla slags uppehåll. Först under sportlov och liknande. Därefter mellan torsdags- och tisdagsträningarna. Sedan mellan tisdags- och onsdagsträningarna tills det eskalerade ännu mer och blev en konstant smärta. När jag talar om smärta menar jag inte att det gjorde lite ont hela tiden, jag menar en skärande smärta. Tänk er hur ett knivhugg i axeln skulle kännas, lite värre än så var det. Tillslut blev situationen ohållbar och jag la av helt med volleybollen. Under den perioden hann jag med en röntgen, en magnetröntgen, ett ortopedbesök, tre sjukgymnastikprogram och ett oändligt antal läkarbesök. Idag var mitt sista läkarbesök. Det är nu konstaterat att det inte finns något mer att göra utom att försöka återuppbygga musklerna så gott som det går, om jag ska ha en chans till ett drägligt liv. Jag har alltså i princip kronisk inflammation i mina axelmuskler + en överrörlighet som gör att jag har lätt för att dra axlarna (eller alla kroppsdelar för den delen) ur led. Minsta kraftansträngning och mina muskler inflammeras. Nu återstår att åter igen hitta ett träningsprogram som kanske fungerar i kombination med smärtstillande medicin. 18 år och beroende av smärtstillande, inte okej.
Nu kommer det finnas de som tycker jag överdriver allt, att jag är överkänslig. Ska ni vara såna vill jag inte ens veta. Tro vad ni vill men det här är så sant om det bara kan bli. Vem skulle välja ett sådant liv till sig själv? VEM skulle välja att leva med det här om det fanns ett val. Ingen, jag lovar er. Det märks kanske inte av alltför mycket i min vardag men hur många är det som ser mig ligga hemma i soffan och gråta för att jag inte ens orkar lyfta armen tillräckligt för att nå tvdosan? Man lär sig leva med smärtan, den är något lika konstant som ett andetag för mig.
Till alla er som tog er igenom all text, good for you! Ni är säkert riktigt less nu, men hey, jag varnade er faktiskt. Tänkte avsluta med att säga att idag tycker jag synd om mig, vilket är okej. Just idag ska jag tycka hur synd som helst om mig själv, vältra mig i sorg och bara dränka allt i självömkan. Imorgon återgår jag till verkligheten. Inget mer stackars mig, bara ta en dag i taget.
ΓΛΝΛ
Kommentarer
Postat av: Linnxor
Vet hur det känns,dock inte i axeln :/
Postat av: Ninnih
Stackars dej...kan simning vara en alternativ träning?
Postat av: Elina
kan du inte träna med lätta vikter typ 0.5 kg eller något? eller som ninnih sa kanske sinminig?
Trackback
