We found love in a hopeless place
Skrivit detta inlägg om och om igen. Börjat för att sedan aldrig avsluta. Alla ord raderas, ett efter ett. Ingenting duger. Det känns bra ett tag för att sedan gå över till att kännas otillräckligt. Oinspirerad. Så fruktansvärt oinspirerad. Kanske speglar allt detta kaoset på insidan. Aldrig varit mer osäker, mer virrig, mer ensam. How come? Med tanke på att jag känner att jag är på rätt plats vid rätt tid. Jag VET vad som händer härnest, frågan är bara om det är vad jag verkligen vill. Jag har aldrig någonsin varit mindre ensam än nu, bara för långt bort ifrån alla.
-
Umeå är rätt. Jag trivs. Mestadels. Ibland önskar jag att valet hade varit annars. Au Pair. Jobb. Skellefteå. Fullt av möjligheter men ändå valde jag Umeå. För det mesta ångrar jag det inte heller. Och when in doubt tröstar mig med finfina lägenheten.
-
Genusvetenskap A. Kändes hemskt rätt till en början. Not so sure anymore. Planerna på att B-kursen slopades rätt tidigt. Socionom till hösten. Känns varken rätt eller fel. Beslutsångest fastän det inte finns alltför många val för tillfället. Bäst att ge det en chans. Hur mycket kan gå fel när man egentligen inte ens vet vad man vill med resten av sitt liv?
-
Ensam. Trots att jag aldrig haft underbarare människor omkring mig, tyvärr bara alldeles för långt bort. En stor del av mig är kvar i Skellefteå. Lämnade nog halva mitt hjärta där. Ensamt i denna nya stad. Alldeles för ensamt. "Det blir bättre med tiden", om tiden ändå kunde gå. Jag vill vara där. Där det är bättre. Nu.
<3
Kommentarer
Trackback
