laniis

Finner mig alltid maniskt spelandes Bejeweled när det är något som stör mig. Spelat nästan tre timmar i sträck nu.. antar att jag hade much on my mind. Tankar som flyger omkring i huvudet som en flock vilsna fåglar. Vet inte how to make sense av allt. Hittar inte orden. Känner mig helt handfallen inför mig själv. Känner mig vilsen bland alla andra. Jag mår bra. Det gör jag verkligen. Fast samtidigt är det mycket som jag börjat tvivla på. Människor i min omgivning. Who can be trusted? Jag undrar det. Väldigt ofta. Frågan som dykt upp allt mer regelbundet. Frågan som jag inte har något svar på. Vem är där på riktigt egentligen? "När det väl gäller". Har aldrig tyckt om det uttrycket men har ändå låtit det ta en stor plats. Alldeles för stor plats. Jag vill inte att människor ska finnas där "när det väl gäller", jag vill att de ska finnas där när det inte gäller också. Att de finns där när jag behöver de att finnas där. Jag vill att de ska förstå. Förstå att det är viktigt att alltid vara där. Alltid. Ibland börjar jag betvivla mig själv. Om jag har den rätten att kräva av någon. En del säger "du kan aldrig förvänta dig att en människa ställer upp för dig på ett sådant sätt, sådana människor finns inte". Fast jag tycker faktiskt att jag kan förvänta mig det. Förvänta mig att de som säger att de bryr sig faktiskt också gör det och ställer upp när jag behöver de. Även när det inte handlar om liv eller död. Med detta menar jag inte att en person ska ge upp sitt liv eller offra sitt välmående för mig. Det skulle jag aldrig kunna kräva. Jag önskar bara det fanns fler människor som kunde ge efter lite av sin egen vilja för att göra något som någon annan blir lycklig av. Kanske handlar det om att inte tänka på sig själv en stund. Kanske handlar det om att prioritera vännen framför pojkvännen en kväll. Kanske handlar det om att ringa ett samtal för att fråga hur någon mår. Kanske handlar det om att gå på den där festen även om man inte var alltför sugen för att man vet att personen som bjöd en skulle bli världens gladaste. Men vad vet jag? Ingenting egentligen. Önskar bara att vi var villiga att göra mer för varandra än vad de flesta av oss gör idag. Detta är ingen one-way-road. Det går åt båda hållen. Om jag säger att jag kräver detta av andra, lita då på att jag kräver det mest av mig själv. Ibland blir det fel och misstag sker. Givetvis kan man inte fylla allas behov samtidigt utan att försumma sina egna. Det är ingen som ska leva för att tillfredställa någon annan. Men missförstå mig rätt, många av oss kan finnas där mer än vad vi finns just nu. Det finns mycket vi fortfarande kan göra för varanda som vi inte gör. Detta utan att gå under i processen. Önskar verkligen att fler tog sig tid att faktiskt visa att de bryr sig istället för att berätta att de gör det. Jag tror det är nyttigt för själen att bry sig om andra och att våga visa det. Om ni inte kan göra det för någon annan, gör det för er egen skull, tänk på den känslan som uppstår när någon verkligen uppskattar vad man gjort. Egoistiskt, kanske det, men då har man åtminstone gjort någon annan en aning lyckligare på kuppen.