laniis

Hade besök av de allra finaste ikväll. Glömmer hur tur jag egentligen har som får ha dessa människor i mitt liv. Är inne i en period nu när jag inte ser fram emot något. Imorgon åker jag tillbaka till Umeå. Tror det är ångesten inför det som spökar hos mig. Jag har världens finaste vänner, det har jag verkligen. Men alldeles för långt bort tyvärr. De flesta 16 mil, men det är 16 mil för långt. Känner mig sådär fruktansvärt ensam. Det gör ont i mig. Det gör ont att inte kunna gå över till någon. Aldrig kunna ta en fika. Aldrig kunna mysa. Jag behöver mycket sällskap för att må bra. Därför pallrar jag mig lite för ofta till Skeå. Lite för ofta än vad jag har råd med. Hatar att sätta ett pris på vänskap. För det är precis vad det blir. Blä. Det blir bättre. Det vet jag. Men det känns för långt borta än. Jag ser ingen förändring. Ser bara de ensamma helgerna. Roomie gör det lättare. Men helgerna är fortfarande jobbiga. Fruktansvärt jobbiga. Saknar alla så det gör ont i lillhjärtat. Kan inte ens beskriva den känsla jag har när jag inser att förhoppningsvis några av er kommer vara närmare inom ett år. ÅH VAD JAG BA TYCKER OM ER!!!! Har haft två asbra veckor här hemma med er, därför blir det tyngre att åka nu. Men det går. Allt går an. Intalar mig att det bara är ett tag. Bara en stund sen är ni här igen.